Ordet feber kommer från latinets febris och man använder även namnet pyrexia, från grekiskans pyr som betyder brand. Feber definieras som en förhöjning av kroppstemperaturen över 37.5 grader Celcius (C) på morgonen respektive 38 grader på eftermiddagen, uppmätt i ändtarmen (rektalt). Man kan också mäta temperaturen i munhålan (oralt), i armhålan (axillärt) eller i örats hörselgång.
Den normala kroppstemperaturen hos vuxna varierar från person till person, men brukar ligga mellan 35,6 och 38,2 grader. Hjärnskada kan förekomma, lite ovisst, om febern överstiger 42 grader. Feber orsakas vanligen av olika typer av infektioner, ex. virusinfektioner.
Febertermometern började användas i mitten av 1800-talet även om det varit känt sedan Hippokrates dagar att feber vanligen markerar sjukdom. Han som var en av antikens främsta läkare. Han blev känd för sin teori om att sjukdomar och andra åkommor hade en biologisk förklaring, i motsats till den tidigare teorin om gudarnas straff till människan.
Hippokrates sägs ha skrivit över 70 böcker om läkekonst och den s.k. Hippokratiska eden, som handlade om läkarnas förpliktelser mot patienterna, härstammar från Hippokrates egna åsikter om att visa uppriktighet och intresse för patienten. Denna ed avläggs än idag av nyblivna läkare över hela världen. Hippokrates kallas historiskt för "Läkekonstens Fader".
Innan 1000-talet verkade den persiska läkaren Al - Akhawayni Bukhar som skapade begreppet feberkurva - feber mot tiden som diagnostiskt hjälpmedel. Han sägs ha arbetat och bott i Bukhara troligen hela sitt liv, en stad för närvarande i republiken Uzbekistan, han var mycket intresserad av sömnen och dess påverkan. Han sägs ha dött 983 e.Kr. Akhawayni hade också mycket erfarenhet av behandling av melankoli, och var därför känd som "läkare för sinnessjuka."
Hidayat al-Muta allemin fi al-Tibb (Medicinsk läroguide), är den äldsta bevarade avhandlingen om medicin, skriven på ny persiska, den enda existerande boken och enda informationskällan om honom. Men det dröjde dock till 1924 innan intresset för varför man får feber och vad det tjänar till blev tydligt i en artikel av Oliver Heath.
Rötfeber är ett äldre medicinskt samlingsnamn för en rad olika epidemiska febersjukdomar som så ofta härjade i dåtidens ohygieniska städer. Benämningen är vanligt förekommande som allmän dödsorsak i svenska kyrkböcker och dylikt in på 1800-talet.
Det allmängiltiga namnet gjorde att rötfeber användes som diagnos för många olika sjukdomsförlopp: hög feber med symtom av kroppslig förruttnelse, som till exempel rutten stinkande lukt eller illaluktande utslag, febersjukdomar som tyfoidfeber och fläcktyfus, samt situationer där döden var till följd av en blodförgiftning, till exempel vid kallbrand (gangrän).
Rötfeber betecknades som en av dödsorsakerna för kung Karl X Gustav (1622-1660). Kungen smittades med stor säkerhet av en epidemisk febersjukdom då han besökte Göteborg 1659-1660 för ständernas sammankallande till riksdag. Bilden föreställer Hippokrates.
Källor:
doktorn.com
vardguiden.se
hem.passagen.se/medicinhistoria
en.wikipedia.org
ncbi.nlm.nih.gov